Juni 2011: Metro 2033 - den sista tillflykten, av Dmitry Glukhovsky

Samma dag Eurocon 2011 Stockholm avslutades samlades vi i Tommis stuga för att diskutera en riktig dystopi. Metro 2033, en blandning av rysk svartsyn, sovjetnostalgi och Mad Max... kanske man kan säga. Boken utspelar sig efter katastrofen, ett totalt kärnvapenkrig där allt mänskligt liv utplånats. I alla fall på ytan. I Moskvas atombombssäkra tunnelbana lever människor kvar, i mörkret utan dagsljus med odlad svamp och uppfödd gris som huvudsaklig föda. Ett mikrokosmos där mer eller mindre varenda station är en egen stat med sin egen religion och styrelseskick.

Att följa 17-åriga Artioms öden och äventyr i denna tunnelbana är riktigt underhållande, och kanske boken rent av kan vara lite folkbildande för en ung kille eller tjej som läser den. För under de tre veckor Artiom tar sig genom metron får han såväl en lektion i relgion som historia och politik.

Blai-blai var till mesta del nöjda med upplevelsen (framförallt gillade vi "bibliotekarierna"), även om boken hade en hel del svagheter. Noll trovärdighet (vill man ha vetenskapligt sund scifi får man leta någon annanstans) och total avsaknad av kvinnoporträtt hör till minusposterna. Och visst blir det nästan lite komiskt, ja nästan lite som i 70-talsfilmen Warriors olika galna gäng, när det bakom varenda tunnelbanekrök dyker upp en helt ny ideologi eller religion.

Precis som The Road skulle bli ett utmärkt datorspel, är Metro 2033 som klippt och skuren för ett överlevar-första-person-skjutarspel. Men till skillnad från The Road har faktiskt Metro 2033 redan blivit just spel. Här en liten trailer:

Till mötet läste vi Metro 2033 - den sista tillflykten, av Dmitry Glukhovsky

Dag valde böcker och de bortvalda var: Just kids, av Patti Smith Slutet på Mr Y, av Scarlett Thomas