Sommaren: Nu vill jag sjunga dig milda sånger, av Linda Olsson

Många som läser denna bok blir totalt gripna, gråter igenom halva boken och konstaterar efteråt att det här var nog den bästa bok de läst. De kallhamrade medlemmarna i Blai-blai verkar inte tillhöra denna skara. Ingen tycker den är dålig (betyget ligger kring medel) men börjar man analysera boken finns det många brister. Framförallt upplever flera av medlemmarna att handlingen saknar trovärdighet. Den känns så uppenbart konstruerad och det är bland annat svårt att förstå den äldre kvinnans motiv. Varför plötsligt kontakta den här unga kvinnan och berätta hela sitt livs historia? Och varför känns det som att båda kvinnorna talar med samma röster. Undertecknad gillade mycket i boken, greps av delar av livsödet men blev ändå aldrig helt tagen. Efter kvällens diskussion tror jag att jag vet varför. Ingen av kvinnorna upplevs som särskilt sympatisk och därmed blir det svårare att identifera sig med deras öde. För att älska den här boken måste man ge mycket av sig själv och fylla ut handlingen med egna tankar. Det känns som att boken inte riktigt står på egna ben, utan består av ett batteri med känslofyrverkerier som tryckts in i en ganska svag ramhandling. Personligen stör jag mig dessutom på den yxiga exploateringen av allt svenskt. Beskrivningarna av årstidernas växlingar skulle kunna ha varit hämtade från en tafflig turistbroschyr med välkomponerade bilder av svenskar som plockar gyllengula kantareller , mörkblåa blåbär och blodröda smultron. Ja, det var vad jag tycker. Nu för de andra blai-blai-medlemmarna fylla på ;-) /Anders Mötet ägde rum hos Frida.

Nu vill jag sjunga dig milda sånger, föreslagen av Anders Bortvalda böcker: Världens mått av Daniel Kehlmann och Den stygga flickans rackartyg av Mario Vargas Llosa